Vera Solveig Birgitta Aldén

Vera Solveig Birgitta Aldén 2017-03-16

Den 16 mars var dagen här då vi äntligen skulle få träffa vår älskade efterlängtade dotter. Klockan 10 skulle vi vara på förlossningen för att förbereda inför snittet. Vi var så himla nervösa på morgonen innan vi åkte dit, kändes så overkligt på något sätt att veta att just "idag" skulle vi äntligen få träffa henne. Vårt liv skulle förändras för alltid.

Väl inne på förlossningen så fick jag hoppa in i en dusch, tvåla mig två ggr och sedan hoppa i sjukhuskläder. När jag kom in i förlossningsrummet satt simon där och fikade, han var precis likblek... så nervös stackarn. Vi fick veta att snittet skulle bli efter lunch. Jag blev kopplade på dropp och gjorde en ctg kurva som såg exemplarisk ut. Sedan var det bara att vänta.... och vänta..... och vänta. En efter en kom i n och presenterade sig som skulle vara med på förlossningen. Tror dom var 10 stycken. 10 hela pers som stod och stirrade in vid min snippis.... kul tyckte jag - inte så mycket. Jag tror att jag inte hade brytt mig så mycket om det var en vaginal förlossning för då kanske jag hade varit fokuserad på förlossningen.... men det enda jag kunde tänka på var att nu står dom där o kollar rakt in i snippis på mig, HAHA!

Åter till förlossningsrummet innan vi kom till operationssalen. Vi fick vänta i ca 3 timmar innan det började bli på gång. Jag och simon har alltid saker att prata om, men just då i denna stund så var det precis tyst. Vi visste inte vad vi skulle säga till varandra, den enda nervösare än den andra. Runt klockan 13 så kom dom in och sa att nu är det dags, vi ska rulla in dig till operation. Det vart nästan som någon konstig lättnad flög över mig....

Inne på operation så fick vi vänta jättelänge på att de skulle förbereda salen. Det var typ de längsta minutrarna...
Jag rullades in och de satte bedövningnen, där låg jag med rumpan bar - precis så obekväm som man kan bli. Det var så mycket människor. Fattar verkligen inte varför jag kände så. Bedövningen tog direkt kunde inte ens flytta mina ben och lägga mig till rätta. Det gick inte.

Sen började hon skära upp! Dom sa till mig att inte kolla i operationslamporna för att där skulle jag se spegelbilen utav vad som hände där nere.... mycket riktigt gjorde jag det och kunde inte fokusera på någonting annat. Men alltså simon var en sådan prins och försökte prata bort det, satt o höll mig i handen och gosade med min arm. Rätt vad det är så säger dom "nu kan barnmorskan komma". Jag tittar upp i lampan och ut kommer hon skrikandes det lilla pyret. Den finaste lilla flickan jag någonsin sett.

Min första tanke var, men oj är hon för liten? ska hon vara sådär liten? Men hon var alldeles perfekt.

Dom gick iväg med henne, klippte navelsträngen och torkade av henne. Kvar låg jag med snippis i vädret och var hög på livet. Jag var så jävla lycklig, alltså vilken känsla. De kom tillbaka och visade upp henne för mig och sedan gick dom iväg för vägning och mätning. Det tog typ 8 minuter från att de började skära tills hon var ute, hur sjukt är inte det?

Nu skulle dom bara sy ihop.... det tog sååååååå lång tid. Låg där ensam, utan vera, utan simon i 40 minuter. Jag tittade upp i lampan precis hela tiden, kunde inte låta bli. Rätt äckligt när jag tänker efter att jag såg hur dom sydde ihop dom olika lagren. Alltså stämningen var ändå lättsam och bra tyckte jag. Men önskar att jag inte hade känt mig så obekväm.

Ut kom hon 13:57 torsdagen den 16 mars 2017
3135 gram och 48 cm, ren kärlek <3

Gillar

Kommentarer