Morfar

Det har gått en vecka sen du försvann. Det har nog varit en av de konstigaste veckorna någonsin. Har känt mig lite som i en dimma.

Jag tror chocken har lagt sig nu.

Vi träffades inte ofta, vi pratade inte heller så ofta nu på senare år men det betyder inte att jag inte får sakna dig. Jag önskar att jag fick chansen att prata med dig nu, skratta med dig eller höra någon skojig historia. Men det får jag inte.

Så istället står du på köksbordet. Vera upprepar "mamma omfars" när vi sitter och äter. Hon förstår ju inte. Att du är borta.

Varför tog jag mig inte tiden att hälsa på dig? Eller ringa dig och bara prata. Även om vi bara skulle pratat om ytliga saker som att du hade åkt förbi posten och postat brev eller att du hade skojat med sköterskan eller gjort jordens fynd på Lidl. Det hade räckt, då visste du ju.

Det känns liksom inte färdig nu. Det känns som att nått saknas.

Jag har drömt om dig varje natt sedan du försvann. Vi har plockat påfågelfjädrar, ätit köttfärssås, simmat ut till stenen, åkt utan bälte, gått till kråkebo, åkt upp och ner med madrassen och spelat bingo lotto.

Det blir så påtagligt på nått sätt.

Vera vaknade inatt när jag var ledsen. Hon sa "så mamma, inte ledsen. Så, så, så ja" sen fick jag en puss och en klapp på kinden. Hon höll om mig tills jag somnade i hennes famn. Hon är så fin. Önskar att ni hade hunnit lära känna varandra på riktigt och att du hade fått möjligheten att träffa Ted. Men det hann vi inte med.

Men jag ska döpa Ted efter dig.
Ted Christer Ulf Aldén. Då finns du med i alla fall litegrann.

Så kan jag berätta för barnen om dig när de blir lite äldre.

Kära morfar, vi ses igen❤️🕊

  • 26 and life

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229

Ni har väl inte missat?