Det är inte lätt att vara gravid.

​Magen vecka 13 (12+1), lördag 10, september 2016

Det är säkert många som undrar om min graviditet och hur det har gått so far.. let me tell you att det inte har varit någon dans på rosor. Jag är självklart jätteglad och har svårt att ta in vad som finns där inne i magen, men det har inte bara varit glädje. Det finns mycket oro och ångest. 

Barnmorskan tyckte att det lät som om jag hade fått precis alla typiska graviditetssymptom, illamående, ont i brösten, kissnödig, doft känslig, huvudvärk, trötthet - enorm trötthet you name it. Jag har mått så sjukt dåligt enda sedan jag fick reda på att jag var gravid. Jag kräktes i början i princip varje dag, varje morgon, mitt på dagen och på kvällen. Det sitter fortfarande i, men det är inte varje dag. 

Runt vecka 7 så kunde jag inte ha en endaste BH jag ägde, jag som hade tänkt att det förmodligen inte skulle bli mitt fall - att brösten skulle växa. Men jag hade så fel. Jag tänkte att jag redan är ganska bystig så jag kan ju inte få så mycket större bröst än en D:kupa, men det var bara att börja springa på stan och leta sköna bh:ar i större storlek som i alla fall gav lite stöd. Det är verkligen inte lätt att hitta ska jag säga er och jag tycker att det är så svårt att beställa och så sjukt bökigt om man måste skicka tillbaka. Jag orkar inte sånt. 

Runt vecka 10 gjorde jag första delen av KUB-testet som vi ville göra, jag var och pratade lite med barnmorskan om min oro inför förlossningen och egentligen min oro för hur graviditeten kommer påverka mig. Jag har en jättebra barnmorska som jag känner mig så trygg med och hon verkligen lyssnar och vill hjälpa. Jag kommer få en kallelse till auroramottagningen på sjukhuset för att prata med en specialist och det känns jättebra. 

I början av denna vecka så fick jag en inflammation i revbenet, och blev sängliggandes i 3 dagar. Jag kunde knappt ställa mig upp och att ens sitta upp var nästan en omöjlighet. Det är så svårt att förklara för folk hur det känns och hur jag upplever min smärta men jag ska försöka i ett annat inlägg. I tordags gick jag till jobbet, det var jätte jobbigt och jag hade så fruktansvärt ont men det fick gå, jag var där hela dagen och presterade så bra som jag kände att jag kunde och jag är stolt över mig själv som faktiskt orkade ta mig upp ur sängen. Inflammationen har ännu inte lagt sig eftersom att jag inte får någon hjälp av några läkemedel eller annat. Jag har i alla fall ringt samrehab och har fått tid för akupunktur och jag har även fått en läkartid på mödravårdcentralen där jag får prata med en som ska se om det finns något de kan hjälpa mig med, för detta är inte hållbart - det är det inte.

Igår var en sånär dag där jag fick springa o spy innan jag ens hunnit gå upp ur sängen, och det höll i sig hela dagen. Vad som skulle bli en powernap mitt på dagen blev till ett 4 timmars långt sovpass - men det behövdes. Jag har ont, ont så in i helvete och det finns ingenting som jag kan göra åt saken mer än att vila. Det är inte alls roligt att känna att det inte finns någonting att göra, läkarna hjälper mig inte och jag vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp. Det är säkert många av er som redan vet, men även många som inte vet att jag lever med en kronisk nervsmärta i bröstkorgen - en envis jävla smärta som har finnit där i över 6 år nu. (Nu handlar ju inte detta inlägg om det, så vi kan ju ta det i ett annat inlägg) 
Jag spydde från att jag gick upp tills att jag gick och lag mig i går, jag har ingen energi kvar och jag orkar egentligen inte ens vara uppe ur sängen idag.. men jag kan inte bara ligga o stirra, det går inte. 

japp det var väl lite kort om hur det har gått so far och jag vill understryka ännu en gång att jag är jätteglad för vår lilla bebis och kan inte vänta tills h*n dyker upp, men vägen dit är inte lätt och den kommer inte vara lätt. i alla fall inte för mig. Men jag försöker, det gör jag. 

  • Graviditet

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229

Ni har väl inte missat?