Sunday

Idag fick jag sovmorgon, vilken lyx! Jag har tagit Vera varje natt den här veckan så kändes fair.
Gick upp och lekte lite och åt frukost. Men Vera var så trött så jag fick gå upp o natta henne efter en stund. Tog en dusch, sminkade mig och packade väskan till Vera.

Flyttade över henne i bilen och sen övningskörde jag till mamma där vi skulle på kalas och fira henne! 🖤

Mamma hade gjort god lunch som hon bjöd på.

Vi åkte hem runt 18 tiden och åkte förbi pappa en sväng på vägen. Vera fick en jättegullig väst som Itt hade köpt i Skåne.

Sen åkte vi hem o nattade Vera. Nu kollar vi på the rain och ska också strax knoppa.

Gillar

Kommentarer

Kantareller

Hej kompisar.
Igår var det en tröttdag hos familjen Aldén/Larsson. Jag började med några timmars jobb men fick gå hem redan vid lunchen. Det var ju lite lyxigt!

Åkte hem till Simons mamma och åt lunch. Gottigt värre.

Sen åkte vi till skogen en sväng, till våra stensäkra svampställen. Hittade mängder förra året där... hittade 1 (?!?!) svamp igår. Alltså 1 svamp! Snacka om dåligt svampår!

Åkte hem och köpte lite mat hem från rubinen, så gott. Varken jag eller Simon orkade laga mat.

Tog det lugnt på soffan och kollade ett avsnitt av the rain. Somnade innan kl 21:30. Skönt

Gillar

Kommentarer

Att lämna på dagis

Okej nu kommer det lite tankar....

Att lämna på dagis

Vera har gått på dagis i snart 1.5 månad. Varje dag har jag en klump i magen innan vi ska gå dit för jag vet att hon blir så oerhört ledsen. Jag känner mig som en elak mamma som ger bort mitt barn till en främmande människa (för mig) och bara går där ifrån.

Så fort vi börjar klä på oss ytterkläderna i hallen så börjar det, hon blir gnällig och rent ut sagt förbannad. Att sätta henne i vagnen när hon slänger sig till höger och vänster i protest känns bara elakt.. men vi måste ju. Det finns liksom inget annat alternativ. Hade det varit upp till mig så hade jag vart hemma med henne längre och lämnat henne när hon känner sig redo, men hur vet man det liksom? När är ett barn egentligen redo?

När är egentligen jag som mamma redo?

Jaja back to vägen till dagis... Hon skriker och gnäller som aldrig förr. Vagnen brukar annars vara rolig, hon skuttar och är glad när hon åker vagn. Det har hon tyckt varit mysigt sen hon var liten. Tack och lov så gnäller hon endast när vi ska dit och ingen annan stans.

Såhär ser lilla damen ut i stort sätt hela vägen. Hur i hela friden kan hon veta att vi ska dit varje morgon när vi inte går dit på helgen? förstår inte hur en så liten kan förstå det. Det är för mig helt galet.

När vi börjar närma oss dagis går gnället över i gråt och skrik. Det är som om hon vet hur långt vi har kvar. Vi öppnar grinden och kör in vagnen... då gråter vi som aldrig förr. Att sätta ner henne på marken är i detta stadie helt omöjlig, inte ens för en liten millisekund. Hon sträcker upp benen så långt hon bara orkar och stretar emot mig så det skär i magen.

Jag tycker verkligen denhär processen har varit långdragen och rent ut sagt "pain in the ass"! Jag har känt mig maktlös och otillräcklig, varje dag. Jag har känt mig dålig och elak som mamma och det är flera gånger jag smågråtit påvägen till jobbet.....

Men....

IDAG SLÄPPTE DET

JAG ÄR SÅÅÅÅÅÅ RACKARNS STOLT!

Idag släppte det för henne. Hon satte sig glad och snäll i vagnen när vi skulle gå, skrattade och lekte hela vägen till dagis. Alltså hela vägen. Hon drog händerna i buskar som vi gick förbi och kastade Dagny i marken typ 70 ggr och skrattade. När vi kom fram till dagis satt hon och skuttade i vagnen upp och ner, som värsta gläjdeskutten.

Jag tänkte okej... vi testar igen. Jag släppte ner henne på marken för att gå själv, hon tog ryggsäcken och traskade iväg. Bokstavligt talat - traskade iväg. Jag tappade redan där och då hakan. Jag har ju fått bära henne hela tiden innan.

Jag öppnade andra grinden och hon bar stolt sin ryggsäck. Möttes av fröken som hon glatt hälsade på och sen sprang iväg. Jag sa till henne o ta ryggsäcken igen så går vi in o hänger den på kroken. Sagt och gjort gjorde hon det. Såååå IMPONERANDE!

Vi gick ut tillsammans och då stod fröken utanför och hon sprang fram och slängde sig i hennes famn och började vinka till mig! hur sött??? från att gå till skrik och gråt till att vinka och säga hej utan att ett litet gnäll kommer, det kallar jag FRAMSTEG! wow, jag är så imponerad över henne, ni anar inte. VÄRLDENS STOLTASTE MAMMA IDAG <3

Gillar

Kommentarer